torsdag 15 januari 2009

Förlåt.

Jag har hittat en nackdel med att må j**ligt bra hela tiden. Man gråter inte längre. Man blir inte ledsen. Och ändå känner jag känslan ikväll. Rejält. Idag har jag sagt saker jag kanske inte borde. Idag har jag avslöjat saker jag hållt tyst om i såååå många år. Idag har jag inte hållt käft. Jag önskar att jag kunde hålla käft och stänga av hjärnan. Idag är jag inte nöjd med mig själv. Men på grund av den nedrans terapin så kan jag inte längre gråta ut och hata mig själv för stunden, istället sitter jag här och analyserar om jag verkligen behöver känna att det var så allvarligt* och lyssnar på musik som ska framkalla gråt och inget händer.

Vet inte om jag ska avslöja att jag är lika packad som en åsna. Säkert lika smart som en också. Det visade sig ikväll att jag inte riktigt har koll på var Egypten ligger. Tydligen ligger Marocko där istället. Jag är tydligen lika blåst som jag är blond.

Det här kan bli ett långt inlägg, fastän jag inte borde skriva av mig här längre, för många i min omgivning läser det här men jag orkar inte bry mig - so what? Jag orkar inte censurera mig - speciellt när jag inte gör det i verkligheten. Tänk om jag ändå kunde hålla käft ibland - det hade varit så bra för mig. Det var ju inte såhär jag skulle vara. Det var ju inte sån här jag skulle behöva vara längre. Dumt. Mycket dumt. Varför har jag det här j***la behovet av uppmärksamhet? Varför fantiserar jag ihop saker som inte ens existerar? Saker jag inte ens vill förverkliga? Vad f***n är det med mig? Och varför i h***vete kan jag inte gråta längre? Inte visste jag att det skulle vara så j***la jobbigt att må bra och vara lycklig. Okej, så jag har mått skit de senaste 17 åren, men jag har ju haft bra dagar också. Och helt plötsligt var terapin över** och jag mår konstant bra. Det ska ju vara bra. Och allt är bra. Jga har världens bästa jobb, världens bästa elever och kollegor, underbara vänner, en lägenhet jag trivs i, bra ekonomi, en familj som älskar mig osv. Jag har f***n inget att klaga på. Seriöst. Jag kan inte ens klaga på att vara singel för det är ganska skönt att vara det och jag vet att jag inte skulle behöva vara det om jag inte skulle vilja det.

Jag är inte ens deppad nu. Bara lite*** full. Och eftertänksam. Och uppenbarligen behövde jag skriva av mig. Egentligen vet jag att sådana här saker borde jag ta med mig själv i min lilla "hemliga" skrivbok**** eftersom så många läser här, men eftersom jag ändå wear my heart on my sleeve kan jag ju lika gärna skriva här. Vad har jag att förlora? De som gillar mig gillar ju mig för den jag är (för det är knappast för härnan eller kroppen, lite självinsikt har jag:-) och de som inte gillar mig lär ju knappast läsa här.

Jag kan inte gråta. Fan vad synd. Förlåt svamlet och svordomarna.


* Det var det inte, jag vet det egentligen
** Alltså, inte helt över men min terapeut anser inte att jag behöver gå regelbundet längre. Uppenbarligen läser hon inte min blogg ;p
*** Dvs mycket
**** Kommer inte ihåg vad jag skulle skriva här... Jo, jag har en bok där jag skriver sådant jag inte kan skriva här.

4 kommentarer:

  1. du är inte ensam om att känna dig så här. men det måste kännas väldigt bra att skriva av sig? stor kram

    SvaraRadera
  2. Men Miss E då. Jag gråter inte heller längre, konstigt. Vi är väl läkta.

    SvaraRadera
  3. Haha, du e ju inte ensam, som du säkert förstår. Jag fantiserar och funderar hela tiden på saker som inte är sanna, inte har möjlighet att bli sanna eller jag i vissa fall inte ens vill skall bli sanning. Jag tror bara att du helt enkelt är normal ;
    jag vet vad Egypten ligger men det är en andra massa saker som jag inte vet som du vet!!!! så det så! Kram kram

    SvaraRadera
  4. Karro: Det var det, allt är oftast bättre när man ur sig det :-)

    Johanna: Man kan ju hoppas att det är så för oss :-)

    Cila: Jag vet, jag vet... Kram

    SvaraRadera